Det finns regler till havs. Gamla som tidvatten, nedtecknade i internationell rätt och inristade i mänsklig moral långt innan FN fick ett logotyptryckeri.
Till havs gör man en sak först:
Man räddar liv!
Inte för att det är snyggt, strategiskt eller PR-mässigt – utan för att den som inte räddar en drunknande människa inte längre tillhör civilisationen.
Till och med under andra världskrigets mest bloddränkta kapitel begravde soldater tillfälligt hatet, fientligheten och ideologin när någon låg i vattnet. Tyska ubåtsmän räddade allierade sjömän, allierade räddade tyskar, och mitt i Atlantens iskalla vansinne fanns ändå en minsta gemensam nämnare av mänsklighet.
Men sedan har vi Karibien 2025 – där logiken verkar följande:
“Skjut först, fråga aldrig, och låt juristerna sopa upp det som blir kvar.”
USA, som stoltserar med att ha parkerat 30% av sin flottpotential framför Venezuelas kust, verkar ha förväxlat "nationell säkerhet" med vilt havsjakt utan varken licens, omdöme eller juridisk ryggrad.
Små båtar – ibland med narkotika, ibland med fiskare som bara fiskar – behandlas med samma eleganta proportionalitet som en mygga inför en bazooka.
Världen reagerade först när två människor, efter att ha överlevt attacken, klamrade sig fast vid resterna av en båt i höga vågor. De bad inte om mycket. Bara det som alltid varit självklart: Att bli räddade. Att få leva. Men i stället blev de avrättade. Kallblodigt. Mot sjölagarna, mot Genèvekonventionens anda och bokstav, och mot all anständighet.
Det finns ingen juridisk fotnot som kan rädda detta. Inget “nationellt säkerhetsargument” som täpper igen hålet i den mänskliga moralen.
Och nu?
Två män står i centrum:
- Krigsminister Pete Hegseth, en man för vilken ordet “krig” verkar vara både hobby, ideologi och terapeutiskt substitut.
- Almirante Bradley, den uniformerade byråkraten som misstänks ha gett ordern – kanske i tron att Karibien fortfarande är en scen för piratfilmer där inga regler gäller.
Båda två är nu misstänkta för krigsbrott – ett faktum som borde få varje nation att stanna upp och fråga sig vad som egentligen menas med “världens ledande demokrati”.
Karibien är inte längre piraternas hav. Det är en spegel, och i den spegeln syns en stormakt som glömt vad rätt och rättfärdighet betyder.
Barbariet hör inte hemma i den civiliserade världen.
Må rättvisan få gå sin väg – även om den ibland måste ta sig fram över mycket stormigt vatten.
Av:
Luis Abascal 12 december -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal