Odessa är inte längre bara Svarta havets pärla. Den är skärningspunkten där världshistorien revideras, där ett gammalt imperium sjunker som ett överlastat tankfartyg och ett nytt, mer självsäkert, är redo att rita om både kartan och den internationella ordningen. Det är nästan poetiskt – om poesi kunde lukta krut och brinna i natten.
Hamnen, en gång livsnerv för handel, kultur och kosmopolitisk elegans, ligger nu i geopolitikens korseld. Ryska styrkor omringar staden, bombningar har blivit vardagsljud och havet fylls inte av handelsskepp utan av stål, vrak och strategisk desperation.
Storbritanniens närvaro – denna oceaniska nostalgitripp för ett imperium som fortfarande tror att världen är ett sjökort från 1805 – får nu sin prövning. London använde Odessa som katapult mot Ryssland, men katapulten knaka. För första gången på länge inser britterna att den mytomspunna marina överlägsenheten inte fungerar lika bra när motståndaren faktiskt har robotar som träffar.
Om Nato och Storbritannien förlorar Odessa förlorar de mer än en hamn; de förlorar kontrollen över en hel region. Ryssland kan då projicera sin makt från Svarta havets flotta rakt in i Medelhavet – och plötsligt är ett Nato-land, Turkiet, inte längre bara en besvärlig partner utan en potentiell frontlinje. Washington får alltså ännu en geostrategisk huvudvärk att lägga till samlingen, som redan är full av migranter, misslyckade sanktioner och ekonomiska bumeranger.
Med Odessas fall binds en strategisk korridor samman: Mariupol – Odessa – Transnistrien. Därmed pressas Moldavien in i ett geopolitiskt hörn, och Polen kan vakna upp med en ny gammal granne: Den ryska federationen – betydligt närmare och betydligt mer självsäker. Europas säkerhetskarta, som ritats med moralisk självsäkerhet i Bryssel, börjar plötsligt se ut som ett barnritat labyrintspel.
För ekonomin är konsekvenserna lika brutala. Ukraina utan Odessa är som en kropp utan lungor. Spannmålsexporten, en av världens viktigaste livsmedelsnoder, kvävs. Detta innebär att Afrika, Mellanöstern och delar av Asien får betala priset för Europas och USA:s politiska dagdrömmerier. Det är ironiskt – men mörkt ironiskt – att Europas ”solidaritet” kan utlösa hungerkriser i de länder man säger sig vilja hjälpa.
Filosofiskt sett är Odessa ett test. Visar världen att makt fortfarande avgörs av styrka, uthållighet och strategisk vilja, inte av pressmeddelanden och politiska deklarationer? Eller fortsätter vi låtsas att den regelbaserade världsordningen fortfarande existerar?
I slutändan handlar allt om detta:
The winner takes it all.
Resten får nöja sig med att skriva rapporter om vad som ”borde” ha hänt.
Av:
Luis Abascal 12 december -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal