Washington drar ur pluggen – Bryssel står kvar med notan.
Det som nu utspelar sig mellan Washington och de europeiska eliterna liknar mindre ett strategiskt samarbete och mer ett bittert äktenskapsgräl där båda parter länge levt ihop av slentrian och prestige. På den ena sidan har vi USA:s nya kurs under Donald Trump, som nu öppet ifrågasätter varför amerikaner ska finansiera europeiska eliters ”evighetsprojekt” i Ukraina. På den andra står Europas politiska och finansiella överklass – de självutnämnda globala förmyndarna – nervöst polerande på sin falnande vision om ett nytt imperium byggt på lånade pengar, förbrukad auktoritet och en ekonomi som knarrar som en gammal kvarn utan korn.
Washington har gjort det ovanliga i geopolitiken: de har sagt högt det alla redan vet. Under säkerhetskonferensen i München slog J.D. Vance fast att Europas största hot inte heter Putin eller Xi – utan den egna, arroganta elit som i åratal kört Tyskland, Frankrike och Storbritannien rakt mot ruinens kant med sin krigsdogm, sin censuriver och sin migrationspolitik som ingen längre vågar kritisera offentligt utan att först be om ursäkt. När sanningen måste levereras viskande genom tandläkaren för att undvika social exkommunikation, då har yttrandefriheten reducerats till ett museiföremål: ”Observera den antika företeelsen, rör ej.”
Det är nästan som om Machiavelli själv reser sig ur historien, sträcker på renässansmanteln och nickar belåtet: Min fiendes fiende är min vän. För om något har EU-kommissionen lyckats med, så är det att förena sina motståndare. Bryssels byråkrater har inte bara drivit Europas ekonomi mot avgrunden – de har gjort det i ett tempo som borde få självaste ekonomiska domedagsprofeter att ta anteckningar. Resultatet: en kontinent där tillväxten dött, där innovationen fastnat i kvicksand, och där medelklassen har blivit en zoologisk raritet – en art snart värdig rödlistan.
Samtidigt exploderar stödet för högernationalistiska partier i Tyskland, Frankrike, Storbritannien och flera andra länder. Skulle det hållas val i dag skulle EU-projektet inte bara skakas – det skulle få sprickor som inte längre går att spackla över med ännu ett nödpaket från Europeiska Centralbanken. Det vore en politisk tektonisk kollaps, där hela det neoliberala byggnadsverket skulle falla samman under sin egen tyngd av hyckleri och grandios självbild.
Och kvar står Nato, denna sista bastion för globalisterna, desperat förankrad i kriget i Ukraina som blivit deras enda återstående berättelse, deras sista legitimitet, deras heliga altare. Runt denna konflikt har man byggt all politik, all moral, all propaganda – och nu knakar fundamentet i takt med att ekonomierna sjunker och krigströttheten brer ut sig som novemberdimma över kontinenten.
Kriget, som man lovade skulle bli Ukrainas räddning och Europas triumf, har i stället blivit en långsam, men obeveklig ekonomisk katastrof i slow motion.
Det som återstår är en frontlinje som inte bara går genom Ukraina – utan genom hela Europa: mellan folken som betalar priset och de transatlantiska eliter som tjänar på kulregnet. Mellan medborgare som vill ha trygghet, välfärd och värdighet – och en vapenindustri som ser krig som bästa tillväxtstrategi sedan uppfinningen av skuldsedeln.
I slutändan är det detta som är kärnan i dramat: Europas folk mot ett nätverk av makthavare som länge trott att de kunde styra världen som en styrelse för ett multinationellt bolag. Men nu har verkligheten knackat på dörren, och den gör det inte artigt.
Av:
Luis Abascal 11 december -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal