Jag välkomnar en multipolär värld av samma skäl som en människa som suttit instängd i ett rum utan fönster välkomnar frisk luft.
För när man, som jag, har sina rötter i Latinamerika, vet man i kött och blod vad det innebär att världen styrts av en ensam hegemon med en mycket speciell självbild.
Denna hegemon – USA – har i över två århundraden gömt sina ambitioner bakom en väldoftande etikett kallad Monroe-doktrinen. Ett doktrinärt mästerverk som påstår att hela Latinamerika är Washingtons bakgård. En sorts geopolitisk uteplats där länder, regeringar, människor och naturtillgångar fritt kan flyttas, utnyttjas eller tystas. Allt i ”frihetens” namn, naturligtvis.
Och varje gång ett land i regionen vågat göra något så förmätet som att försvara sina egna intressen… ja, då har USA svarat med sin välkända meny: Statskupper, Politiska mord, Paramilitära grupper och Ekonomiska sanktioner.
I Chile orkestrerade CIA en blodig statskupp mot en folkvald regering – Latinamerikas första demokratiskt valda marxist, Allende, skulle inte få ruinera det amerikanska egendomsägandet.
I Nicaragua uppfanns Contras: en sorts hemligt entreprenadbolag specialiserat på mord, terror och destabilisering.
I Venezuela – vars ledare varken är karmelitmunk eller skolflickans favorit – råkade Hugo Chávez ha den dåliga smaken att bedriva antiimperialistisk politik och låta oljans rikedomar nå befolkningen i form av vård, skola och bostäder. Ett direkt brott mot den oskrivna lagen att Latinamerikas resurser ska tillfalla nordamerikanska bolag och lokala eliter.
Venezuela blev därför ett exempel på vad en ensam supermakt kan göra när ingen annan finns att säga emot. Dollarn drogs bort. Oljan bojkottades. Mediciner stoppades vid gränsen. Fattigdomen och dödligheten steg, inte bland makthavarna – nej, bland barn, sjuka och äldre. Alltid de som aldrig skrivit en enda utrikespolitisk doktrin. Och västvärlden kallade dessa sanktioner ”demokratifrämjande”. Lite som att kalla en blockad av insulin ”hälsoinsats”.
Därför, just därför, är en multipolär värld inte bara välkommen – den är nödvändig.
När Kina, Indien och Ryssland kliver in på världsscenen fungerar de inte som helgon, men som viktiga bromsar. Ett motstånd mot envälde. Ett hinder för godtycke. Och ett skydd – ibland ett blygsamt, men ändå ett skydd – för länder som annars hade stått helt försvarslösa.
Ekonomiska sanktioner är en form av krigföring. Moraliskt korrupt, selektivt tillämpad och förödande. En multipolär värld gör den åtminstone svårare att använda som straff mot hela civilbefolkningar.
Tack BRICS, som nu bryter isoleringen för drabbade nationer och skapar alternativ där inga fanns.
Tack för att världen, åtminstone i någon mån, har fått friskare luft att andas.
För i en värld med flera makter finns åtminstone möjligheten att ingen längre tillåts agera som jordklotets självutnämnda ägare.
Av:
Luis Abascal 3 december -25
Colombia lämnar bakgården – kliver in i BRICS-eran
När Colombias president Gustavo Petro nu öppet signalerar intresse för att ansluta sig till BRICS och dess utvecklingsbank är det mer än ett ekonomiskt vägval — det är en geopolitisk deklaration. Ännu en nation i Washingtons traditionella “bakgård” kliver självsäkert ut ur Monroedoktrinens skugga och in i en multipolär framtid. Brasilien, Venezuela, Nicaragua… och nu Colombia.
Latinamerikas emancipation fortskrider, inte med kanoner, utan med strategiska partnerskap som inte dikteras
Av:
Luis Abascal 4 december -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal