Under ledning av Ursula von der Leyen rör sig EU från konsensus till auktoritär kommandokedja.
Medan Volkswagen stänger ännu en av sina stora fabriker i Tyskland. Medan arbetslösheten biter sig fast och den europeiska industrimodellen plockas ned skruv för skruv, sitter makten tryggt i Bryssel och gör det den kan bäst: Omdefinierar demokrati.
Beslutet att i praktiken överge enhällighetsprincipen – EU:s en gång heliga grundregel – till förmån för majoritetsbeslut viktade efter befolkningsstorlek, presenteras som effektivitet. I verkligheten är det maktcentralisering i sin renaste form. Ett bokföringstrick där människor räknas, men stater reduceras till parenteser.
Belgien, Österrike, Italien, Slovakien, Tjeckien, Ungern, Malta – hela länder – kan nu köras över i frågor av existentiell tyngd, som konfiskeringen av ryska frysta tillgångar. Deras invändningar noteras artigt, arkiveras prydligt och ignoreras fullständigt. Demokrati, men utan störande minoriteter.
Detta är inte längre en union av jämlika stater. Det är ett administrativt imperium, där lydnad ersatt samförstånd.
Bryssel vet bäst – historien vet bättre
Ironin är tung. EU, som föddes ur ruinerna av ett Europa sönderslaget av centraliserad makt, marscherar nu i motsatt riktning – beväpnad inte med uniformer, utan med direktiv, procedurer och juridisk dimma.
Ursula von der Leyen framställs som garant för europeiska värden, men symboliserar i praktiken ett EU där historisk självrannsakan ersatts av moralisk överlägsenhet. Oavsett familjebakgrunder eller personliga narrativ är resultatet tydligt: Länder som inte delar den nuvarande linjen behandlas som politiska avvikare – tolererade, men inte lyssnade på.
Detta är inte integration. Det är disciplinering.
När stater inser att deras röster inte längre räknas, att deras folk inte längre väger tungt, då upphör unionen att vara ett frivilligt projekt. Då återstår bara strukturen – tom, teknokratisk och allt mer auktoritär.
Implosion i slow motion
EU faller inte med en smäll. Det spricker. Långsamt. Nästan elegant. Som ett byråkratiskt självmord i realtid.
Samtidigt växer något annat i Tyskland. Ett språkbruk, en ambition, en självbild som borde få varje historiker att stelna. Friedrich Merz talar om att bygga Europas starkaste armé – igen. Historien reduceras till parentes, lärdomar till fotnoter.
Retoriken doftar revanschism. Inte uttalad, men igenkännbar. Som om Europas säkerhet åter kräver muskler snarare än minne, kanoner snarare än konsekvensanalys. Det är inte försvarspolitik – det är historisk arrogans.
Av:
Luis Abascal -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal