Förena eder mot makt- och myndighetsmissbruk!

Välj ditt språk

Europa älskar att tala om värden. Demokrati, rättsstat, mänskliga rättigheter. Det är en vacker vokabulär, ungefär som latinet i en katolsk mässa: högtidlig, traditionsbunden – och fullständigt obegriplig för dem som faktiskt betalar notan.

Bakom kulisserna råder inte höger mot vänster, konservativ mot progressiv, utan kapitalets teknokratiska konsensus. Ett system där politiken reducerats till förvaltning och ideologi ersatts av PowerPoint. I Bryssel samsas socialdemokrater, liberaler och gröna i vad som i praktiken är Europas första fungerande enpartistat: Marknadens parti.

Det är här den så kallade turbo­kapitalismen får sin europeiska form. Med City of London som nervcentrum, där finans, media och vapenindustri bildar en perfekt symbios:

  • Massmedia skapar hotbilden.
  • Politiken legitimerar undantaget.
  • Vapenindustrin levererar lösningen.
  • Finanskapitalet räknar vinsten.

Cirkeln sluts. Demokratin applåderar.

Att tala om vänster och höger i detta sammanhang är som att diskutera sittplatser på Titanic. Skillnaden är kosmetisk. Kursen är densamma.

Oligarkins internationalism

De verkliga besluten fattas inte i parlament, utan i styrelserum och fondförvaltningar. Det är ingen konspiration, det är struktur. Kapitalet är globalt, politiken lokal – och därmed underordnad.

När namn som BlackRock, Vanguard och liknande institutionella giganter nämns, är det inte för att de styr världen i hemliga ritualer, utan för att de äger tillräckligt mycket av den för att inte behöva höja rösten. Makt idag är inte ideologisk – den är portföljbaserad.

EU:s roll i detta är inte att styra, utan att harmonisera. Inte att leda, utan att administrera. Europa är inte längre ett politiskt subjekt, utan ett reglerat ekonomiskt territorium.

Den post-politiska kontinenten

I den globala makthierarkin är det tre aktörer som räknas: USA, Kina och Ryssland. Europa är marknad, inte makt. Konsument, inte strateg.

Ukraina illustrerar detta med brutal tydlighet. Presidenten talar, Europa nickar, Washington beslutar. Zelensky är varken demon eller hjälte i detta system – han är en funktion, placerad i ett större geopolitiskt maskineri.

Från varning till verklighet

När Bill Clinton under 1990-talet avreglerade finansmarknaden och bröt upp barriärerna mellan bankkapital och industri, var det inte ett misstag. Det var kulmen på en ideologisk resa där Eisenhowers varning för det militärindustriella komplexet inte ignorerades – den monetiserades.

Resultatet blev ett sammanvävt system där krig, skuld och tillväxt inte längre är motpoler, utan beroenden.

Det globala motståndet

Att Ryssland, Kina och stora delar av det globala syd motsätter sig denna ordning handlar mindre om moral och mer om maktbalans. De stör inte för att de är goda – utan för att de inte är integrerade. De vägrar underordna sig en världsordning där suveränitet är villkorad av kapitalets intressen.

Visionen om en enhetlig världsordning – ett centrum, en standard, ett narrativ – är inte religiös eller satanisk. Den är bokföringsmässig. Effektiv. Skalbar. Lönsam. Och just därför farlig.

Sarkastiskt slutord

Europa fortsätter att tala om demokrati medan besluten outsourcas. Om fred medan krig budgeteras. Om klimat medan tillväxten heligförklaras.

Turbo­kapitalismen behöver inga diktatorer. Den föredrar administratörer. Inga ideologer. Bara chefer.

Och så länge vi diskuterar höger mot vänster, slipper vi tala om det enda verkliga skiljelinjen: Mellan folkstyre och kapitalstyre.

Av:

Luis Abascal 18 december -25

De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7‑harad.nu representerar.

Relaterat

Logga in för att kommentera

Information