USA har runt 800 militära baser utspridda över planeten. Åttahundra! Inte för att försvara sitt territorium – det räcker vanligtvis med en armé inom de egna gränserna – utan för att stå parkerade vid andras dörrar.
Frågan är därför enkel:
Varför behöver ett land fler militärbaser utomlands än resten av världen tillsammans?
Svaret är lika cyniskt som uppenbart: kontroll.
– Kontroll över handelsvägar.
– Kontroll över politiska beslut.
– Kontroll över olja, gas, litium, uran och varje mineral som kan förvandlas till makt eller profit.
I denna logik är världen inte en gemenskap av nationer. Den är ett skafferi. Och imperiet vandrar genom detta skafferi som en självklar ägare – öppnar burkar, tömmer hyllor och lämnar efter sig kvitton skrivna i bomber och sanktioner.
När Donald Trump öppet deklarerade att “vi ska ta Irans olja, precis som vi tog Venezuelas – den är vår”, var det nästan rörande i sin brutalitet.
– Inte ett diplomatiskt uttalande.
– Inte ens propaganda.
– Bara imperiets undermedvetna som talade högt.
Historien är dock skoningslös mot imperier. De faller alltid på samma sätt. Först kommer makten. Sedan arrogansen. Därefter illusionen att världen existerar för deras bekvämlighet. Rom trodde det. Det brittiska imperiet trodde det. Nu verkar Washington prova samma experiment.
Men världen förändras. I det globala syd växer en allt mer högljudd vägran att fortsätta spela rollen som råvarulager och militär uppställningsplats. Länder som Mali, Burkina Faso, Brazil, Iran, India och South Africa försöker – var och en på sitt sätt – bryta den gamla ordningen. Och här uppstår historiens kanske mest ironiska scen.
Ett imperium med hangarfartyg för hundratals miljarder dollar konfronteras av små nationer med billiga missiler och envist motstånd. Till och med Yemen, ett av världens fattigaste länder, har kunnat störa militär dominans i Red Sea. Det är den typ av historisk ironi som filosofer älskar. När jättar snubblar över små stenar.
Det verkliga problemet för imperier är dock inte militärt. Det är moraliskt.
När ett land börjar tala om andra nationers naturresurser som om de vore dess egna – då har imperiet redan passerat gränsen mellan makt och dekadens.
Och dekadenta imperier har en dålig vana: de överlever inte länge.
Så kanske är rådet till imperiet enklare än alla strategiska doktriner och militärbudgetar: lägg ner skafferinyckeln. Stäng de 800 militärbaserna. Och gör något radikalt. Skaffa ett vanligt jobb. Arbeta för brödet. Precis som resten av världen redan gör.
Av:
Luis Abascal 10 april -26
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal