Det finns uttalanden som får blodet att frysa, inte av rädsla utan av ren intellektuell chock.
Ett sådant är när en överbefälhavare – en människa som sitter tryggt bakom massiva träbord och mässingsknappar – deklarerar att ”fransmännen måste förbereda sig på att se sina barn dö i kriget mot Ryssland”. Det är då man undrar: vilket slags psykologiskt tillstånd krävs för att uttala något sådant med rak rygg och utan att tappa andan?
Filosofin har ett ord för den sortens distans till mänsklig smärta: Dehumanisering. Psykologin har ett annat, mer vardagligt: Psykopati. Etiken lutar sig trött tillbaka och konstaterar: Detta hör hemma i det moraliska mörker som civilisationer normalt försöker lämna bakom sig.
För hur ”förbereder” man sig för möjligheten att ens eget barn – en 18-, 22- eller 25-åring med drömmar, studielån, kärlekssorger och framtidsplaner – ska malas ner i ett geopolitiskt maskineri? Finns det en manual, en app, en kurs? ”Emotionell avtrubbning för föräldrar 1.0”? Naturligtvis inte. Det är bara de som själva aldrig betalar priset som ens kan uttala sådant.
Och vilka är det vi uppmanas att försvara? Är det den franska nationens själsliga arv, dess kultur, dess människor? Eller är det Rothschild-bankernas tillgångar, Macrons internationella prestige och de ekonomiska eliter som betraktar Europa som sitt privata brädspel? Det är en fråga som fransmännen – och hela Europa – borde våga ställa högt, utan viskningar mellan raderna.
Historien, som alltid har en ironisk humor, påminner gärna: Frankrike har redan marscherat mot Ryssland en gång, under Napoleon. Det gick… sådär. Ändå verkar eliterna i Paris fortfarande leva i en kolonial fantasi där Europa är moraliskt förutbestämt att dominera planetens resurser. Och när gamla kolonier inte längre står till förfogande riktas blicken längre österut – mot naturtillgångar som råkar ligga i Ryssland och förvaltas av en ledare som inte böjer sig. Då blir han naturligtvis ”ond”, inte för att han är bättre eller sämre än västliga makthavare, utan för att han står i vägen för marknadens heliga översteprästinne: Resurskontroll.
I denna korsning av ekonomiska begär och politiskt högmod görs ungdomar återigen till valuta.
Frankrikes eliter är mycket djärva – med andras liv. Deras egna barn sitter tryggt på universitet i Schweiz, London eller Boston. Precis som de ukrainska eliternas barn som inte befinner sig vid fronten utan i Florida, New York och Paris. Krig är alltid en klassfråga; offren kommer nästan aldrig från första klassens kabiner.
Men ett samhälle som vill överleva – moraliskt, intellektuellt och demografiskt – offrar inte sina unga. De låter dem studera, växa, skapa nytt, reparera det som tidigare generationer förstört. Och mitt i en demografisk kris i Europa bör varje beslutsfattare egentligen skrika efter fler barn som lever, inte fler barn som offras.
Det verkliga försvaret av Frankrike – och Europa – består inte i kanoner och blodsoffer, utan i vår förmåga att skydda de unga från de gamla imperiedrömmarnas spöken. Att låta dem leva sina liv, inte dö i någon annans illusionsnummer.
Att kräva barns liv i geopolitikens namn är inte patriotism. Det är ett moraliskt haveri.
Av:
Luis Abascal 10 december -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal