Västvärlden – med USA och Europa i förenad arm – lider inte av värdebrist, utan av likviditetsbrist.
Kontanter saknas när gas, olja och bränsle ska köpas på en värld som inte längre accepterar fakturor skrivna i moralisk överlägsenhet. Samtidigt är den gamla lösningen, invasionen, inte längre lika gångbar. Missiler har en olycklig tendens att slå tillbaka.
Hutierna i Jemen blev en obekväm påminnelse. En regional aktör, utan hangarfartyg och pressavdelning i Bryssel, lyckades skrämma bort både den amerikanska flottan och Royal Navy från Röda havet. Imperiets skugga är lång, men inte längre tung.
Så vad gör då Väst när man inte kan köpa – och inte kan erövra?
Man gör det man alltid varit bäst på: Hissar piratflaggan. Oljetankers bordas till havs, lasten konfiskeras, juridiken böjs och plundringen ges ett nytt namn: ”Sanktioner”, ”Säkerhet” eller ”Regelbaserad ordning”.
I Europa har desperationen nått nya höjder. Ryska tillgångar fryses ”för gott” och planeras nu att skickas vidare till Ukraina – inte som rättsligt hållbar åtgärd, utan som politiskt nödlån. Juridiskt är detta inget mindre än konfiskation av privat egendom.
Följden?
Europa riskerar att ställas inför domstol, samtidigt som andra nationer med pengar i europeiska banker börjar ställa en enkel fråga:
Är våra tillgångar säkra – eller bara till låns tills fel president väljs?
Här spricker förtroendet. Och när förtroendet spricker, spricker även valutor. Euron vilar inte på guld, utan på tillit. Den tilliten naggas nu systematiskt i kanten av Bryssels byråkrater, vars ekonomiska ingenjörskonst liknar ett kontrollerat haveri – ett haveri som inte kommer att drabba dem själva, utan vanliga människor.
Västvärlden har därmed förbrukat den lilla trovärdighet som ännu fanns kvar. De frysta ryska pengarna kommer inte att bygga skolor eller sjukhus för Ukrainas folk. De kommer att kanaliseras till amerikanska investeringsfonder som BlackRock och Vanguard, under rubriken ”återuppbyggnad”. Lägg därtill konsultarvoden, provisioner och de sedvanliga politiska belöningarna – diskret parkerade på schweiziska konton. Korruptionen är inte ett undantag. Den är affärsmodellen.
Och som alltid står den amerikanska vapenindustrin redo, som ett barn på julafton, med öppna armar och tomma kassor som mirakulöst fylls igen. Kriget är inte en tragedi – det är ett kassaflöde.
Europa seglar vidare, med orkestern spelande på däck. Kursen är satt, isberget syns tydligt, men kaptenen försäkrar att allt är under kontroll.
Europa är vår tids Titanic. Skillnaden är att denna gång finns det gott om livbåtar – de är bara reserverade för första klass.
Av:
Luis Abascal 15 december -25
De åskådningar och åsikter som uttrycks är Luis Abascals och återspeglar inte nödvändigtvis vad 7-harad.nu representerar.
Relaterat
- Facebook: Luis Abascal